Civilkurage

Det kan ju vara så lite egentligen. Samtidigt så gör det en sån stor skillnad.

Som på bussen när den lilla tjejen vill gå av men busschauffören glömmer att öppna alla dörrar.

"Hallå kan du öppna jag vill gå av här"
Hennes svaga lilla röst hörs inte.
Hon ger upp och går och sätter sig igen.
Jag vänder mig till busschauffören
"Öh äh du får nog öppna dörrarna, det var en liten tjej som ville gå av"
Jag vänder mig mot henne.
"Skulle du gå av här eller?"
Busschauffören öppnar dörren.
Den lilla tjejen kliver av.

Man måste vara vuxen för att vara en bra lärare. Då kan man inte bara blunda för allt som händer andra oavsett hur trivialt det kan verka.

Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, lärare

Mer respekt

Lärare blir trötta på sina jobb. Vissa borde inte jobba kvar längre. De verkar utveckla något som liknar allergier mot sina elever. Min handledare IB har varnat mig indirekt för en lärare, utan att nämna några namn, och berättat om hur trött hon är på att komma in i klassrummet efter denna lärare. IB är noga med hur att fixa till klassrummet när lektionen är slut eftersom ett rörigt klassrum ger dåliga förutsättningar för lärande enligt henne. Tillfixandet sker inte av den trötta läraren. Hon har gett upp på allt. Jag trodde inte att det var så illa som min handledare ville få det till. Sen så talade jag lite med den trötta läraren i kafferummet.
Hon sa något som verkligen chockerade mig och gjorde mig ledsen.
Enligt egen utsago är hon så trött på sitt jobb att hon inte längre bryr sig om att lära sig namnet på sina elever längre.
Hon har flera år kvar till pensionen och kommer att träffa på flera klasser och beröra deras liv och framtid innan hon slutar. Det är så sorligt att jag inte riktigt vet vem jag tycker mest synd om.

Det får mig även att undra vad alternativet är för (gamla och) trötta lärare. Det är ju helt klart en fälla för dem att stanna kvar i ett yrke de inte längre trivs med och det är grymt mot deras elever. Men ska man kräva att de utbildar sig på nytt? För vilka pengar då?
I ett perfekt samhälle hade man tänkt på sånna här saker.

Läs även andra bloggares åsikter om den svenska skolan, lärare, skolan,

Respekt

I slutänden är det allt det handlar om. Eller människosyn om nu det låter bättre.
En av de gamla rävarna sa idag i lunchrummet att man bör komma ihåg att varenda en av eleverna kan vara en framtida Nobelprisvinnare. Det är en idé att behandla dem som sådana. De har alla chanser i världen att bli det förutsatt att de tar den. En annan kan bara hjälpa till så gott det går.

Eleverna är människor lika mycket som jag och alla andra. Trots det så finns det en hel del vuxna som inte föregår med gott exemepel och som inte är goda förebilder. Jag fick följa en klass idag och det var en hel del lärare som kom försent till sina egna lektioner och som sen inte bad om ursäkt. Det signalerar en viss brist på respekt och säger ganska mycket om det rådande maktförhållandet. Samtidigt är det samma människor som kräver att deras elever ska be om ursäkt när de kommer för sent. Vad lär sig eleverna av det? Dubbelmoral kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om lärdomar, den svenska skolan, skolan, lärare

Tenta

Jag är minst godkänd på tentan.
Idag på lunchen sprang jag från min verkligheten partnerskola där jag gör min praktik till min riktiga skola där jag lär mig saker. som är på låtsas?
Jag tycker att mötet med verkligheten helt klart är det bästa på hela utbildningen. Det tråkiga är alla tentor som förvisso är nyttiga eftersom vi får reflektera en massa och analysera osv osv.

Kunskapssynen

Det är så konstigt.
Hela mitt liv har mer eller mindre gått åt till att tro att andra människor har kunskap och att deras uppgift mer eller mindre är att kolla att jag svarar rätt. Kanske inte helt så och inte hela mitt liv. Men fortfarande. Jag känner mig så grundlurad.

Om jag hade haft lärare som förklarat för mig att det finns flera sätt att se på kunskap och att den inte alltid måste vara faktabaserad så hade jag mest troligt inte haft en sån prestationsbaserad självkänsla.

Dagens ungdomar är dessutom fantastiska och alla föräldrar som inte inser vilka skatter de har borde .... tvingas få sina ögon öppnade.
Eller något. Ta vara på era barn!
De är våran framtid!

Ja just det, jag har praktik nu och får vara i verkligheten. Den del av livet jag trivs bäst i. Så himla underbart samtidigt som jag blir så otroligt rädd för framtiden. Alla stackars ungdomar jag kommer att forma. Tänk om jag sabbar det totalt för dem?
Tungt.

Små strumpor

Små små strumpor jag hatar er.
Ni tappas alltid bort, få blir fler och fler.
Snart ger jag upp,
det är inte lätt
att sortera er på bästa sätt.


Små små strumpor som finns överallt och ingenstans
Ni ger mig aldrig ens en liten chans.
Snart ger jag upp,
det är inte lätt
att matcha er på något sätt.

Så trött

Aldrig någon vila eller ro. Allt ska reflekteras över eller göras eller presenteras eller donas med osv.
Vi sitter i en knasig sits på VFUn, jag och mina kurskamrater. Någon slags mitt i sits. Vi är varken eller. Vi är inte elever samtidigt som vi är studenter och ska lära oss en massa av de handledare vi följer. Dessa vill gärna dessutom att vi ställer en massa frågor som får deras hjärnhjul att snurra. Inte nog med det. Vi ska visa att vi förstår och kan reflektera genom att ställa en massa frågor. Bedömingskriterierna för våran praktik är otroligt luddiga. Inte ens våran examinerande lärare på högskolan verkar fatta vad det handlar om och han har ändå varit med och formulerat frågorna.

Samtidigt som vi är studenter som är där för att lära så ser de riktiga eleverna oss som lärare. Vi får inte göra fel för då är det kört. Helst ska vi kunna allt redan innan och samtidigt ställa en massa grundläggande frågor för att visa att vi lär oss saker. "Jasså, så du ropar upp alla elever för att se att de är här? Guuuud så smart..."