Klassrumsinteraktion och flerspråkighet - ett kritiskt perspektiv, boktips

Jag har för ett tag sedan plöjt boken Klassrumsinteraktion och flerspråkighet - ett kritiskt perspektiv och jag är nöjd, mycket nöjd över detta.

Alla böcker som har med "ett kritiskt perspektiv" i titeln är extra intressanta eftersom det innebär problematiseringar. Problematiseringar är alltid intressanta eftersom det ger möjlighet att vrida och vända på saker, att förstå dem djupare helt enkelt.

Bland annat får boken mig att fundera en hel del kring asymmetriska maktrelationer i skolan, vikten av läsning och tankar på hur translanguaging ska bli en mer framträdande del i min egen undervisning och i hur det kommer att de ut i klassrummet.

Jag lärde mig några nya termer. Bland annat subrosa (adjektiv med betydelsen hemliga, i smyg - nu i skrivande stund så inser jag att det kommer ifrån Sub Rosa - under rosen. Jag drar slutsatsen att det kanske inte alls var helt nytt ändå. Oh well.. )

Funderingar jag har just nu - lärares identitetsskapande praktigemenskaper och intressanta teorier kring identitet.

Jag utbildar mig vidare

Jag firar att jag har kommit in på 2 nya olika vägar. En fristående kurs om didaktik i det flerspråkiga klassrummet och masterprogrammet i didaktik. Båda är på avancerad nivå och det blir en ordentlig utmaning.

Jag som älskar att lära mig nya saker och att få problematisera det jag tror att jag kan är överlycklig.

Det viktiga trygghetsarbetet.

På min nuvarande arbetsplats så finns det en trygghetsgrupp som består av personal. Den träffas varje vecka och diskuterar mjuka värden. Det vill säga sådana saker som bemötande, trygghet, värdegrund och andra bitar som påverkar skolan och lärandet samtidigt som det inte alltid går att mäta det.

Vi försöker så klart. Bland annat med enkäter. Dessa är utformade på ett sätt som är svårt och långt ifrån elevernas egna språk. När man ska tala om för en digital enkät om hur man mår och måste välja mellan 1,2,3,4 och 5 så är det inte så enkelt. Den som har gjort enkäten har däremot gjort det enkelt för sig.

Alla valen mynnar ju ut i fina staplar och man kan prata om att man mäter det mjuka. Men det är inte så enkelt. För man måste ju förstå det också. Att det inte är helt enkelt att jobba med matematik om man samtidigt är orolig för att behöva gå förbi några elever när man ska hämta materialet i sitt skåp.

Tryggheten är ju en del utav de grundförutsättningarna som vi lärare förmodligen bara förväntar oss ska finnas i ett klassrum. Som en fint bäddad säng vi bara ska drömma om undervisningen i. Men innan den där sängen är bäddad så är det ju en massa fix som måste fixas.

Det är viktiga saker.

Jag sitter med i den där gruppen just för att jag vill vara med och bädda sängen. Den är viktig.

Brev till Lennart

Käre Lennart.

Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.

Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.

Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?

---

Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme (Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då.  Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.

Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.

Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.

Hur tar vi hand om varandra egentligen?

Hallå där!
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem.

Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.

Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.

Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.

Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån! 

Att möta flyktingar - Boktips

Jag har under sportlovet läst "Att möta flyktingar" av Birgitta Angel och Anders Hjern. Här är mina spontana tankar om den.

Oerhört lättläst!

Boken gav en hel del "jamen så är det" och "ahaaa" upplevelser.Jag uppskattade små verklighetshistorier som fanns insprängda i olika kapitel och som illustrerade olika aspekter i bemötandet. Det är en relativt svår uppgift, att möta flyktingar på ett sätt som inte blir för mycket eller för litet.

Lite av det jag tar med mig är bland annat att inte se symptom istället för människor när det handlar om PTSD samt hur man kan hantera andra människors svårigheter. Det finns också en lista på svenska företeelser som kan innebära kulturkollisioner, bland annat synen på barnets roll i samhället. Självständigt i Sverige - dagis osv 

För oss som möter barn och familjer från andra kulturer och som är på flykt är det vettiga perspektiv att ha med oss. 

Jag vill sätta boken i handen på alla lärare som möter flyktingar samt kanske framförallt alla  deltagare i en elevhälsa även om de kanske redan har goda erfarenheter av detta arbete eftersom jag tror att det kan leda till ännu mera samsyn i olika delar som vi aldrig kommer får inblick i eftersom det inte ingår i vår profession ( i mitt fall lär jag aldrig behandla någon kliniskt till exempel) men som vi ändå kan dra nytta av att veta något om.

ISBN: 9789144033280

Käre Lennart #4

Käre Lennart!

Jag är lite arg på dig just nu. Det är egentligen inte ditt fel men det känns bättre att fokusera min ilska på någon annan än mig själv eller mina nuvarande lärare.

Jag kämpar oerhört med min motivation just nu. Vi får uppgift på uppgift med motiveringen "det här är bra att kunna. Som blivande lärare måste du kunna det här." Jag får aldrig något svar på frågan "varför just det här?" och "varför just på det här sättet?".

Utan all kurslitteratur som jag fick läsa förra terminen så hade jag förmodligen tyckt att det var mer okej att göra alla uppgifter som ingen riktigt kan motivera varför. Nu tycker jag att det är oerhört jobbigt eftersom det bara känns så tröstlöst och onödigt att ens anstränga sig eftersom hela uppgiften går ut på att jag skriver något som ingen någonsin kommer att läsa förutom min lärare vars enda syfte är att betygssätta det jag skriver. Tidigare har det alltid känts som ett obstinat personlighetsdrag. Jag bara "vill inte" men nu känns det djupare än så. Det är mycket tjat om att det är en övning för framtiden då vi kommer att skriva C-uppsatser men då får man ju fortfarande välja och fler människor kommer att läsa. Så det är i alla fall inte samma sak.

Just nu gör jag mina uppgifter enbart för att jag ska få ett betyg. Inte för att jag tror att jag kommer att lära mig någonting.

Det enda positiva jag kan se med det här är att jag knappast kommer att göra samma sak mot mina framtida elever. Jag kommer att slita för att få fram meningen med att göra vissa saker och anstränga mig ännu mer för att alla uppgifter ska ha en större mening än "det är bra att kunna" eller "alla måste".

---

Ovan är ett av mina opublicerade brev till Lennart.  Jag läser ju igenom mina gamla opublicerade inlägg och hade glömt bort etiketten "Brev till Lennart" och hittade den igen. Jag läser och minns. Kommer ihåg frustrationen över liknande uppgifter och svor  redan då att jag aldrig skulle göra liknande när jag väl jobbade själv. Nu är jag ju där, där jag jobbar själv. Insikten jag har nu är att det inte är så enkelt att motivera för andra trots att det kanske är solklart för mig. Mina skäl behöver ju aldrig vara andras skäl.-

Att förstå hur frustrerande det kan vara är en otroligt värdefull lärdom och det i sig gör ju att all frustration fick ett värde. Men det tyckte jag nog inte då. Det är mycket som är enklare att se när det väl är över eftersom man kan höja blicken.