Glad

Imorse sökte jag upp min handledare på tåget. Vi hade ett väldigt givande samtal om människosyn och hur man förhåller sig till eleverna..
Hon hävdade att eftersom man som lärare alltid är i maktposition så måste man vara väldigt försiktig och mindre trångsynt. Jag tror självklart att hon har rätt.
Hela den här debatten om att det var bättre för är korkad. Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Den situationen som var då är absolut inte samma situation som är nu. Man kan inte bara ta samma sätt och hoppas på att det funkar nu också.

Jag förstår inte heller hur den auktoritära atmosfär som rådde skulle kunna vara positiv. Det är två saker som i min värld inte fungerar ihop. Auktoritär är bara ett ord som är bra om man nu vill ha ett gäng elever som fungerar som får och inte individer. Vem vill det och isåfall varför?

Min treåring lär sig att läsa

I skolan har jag tidigare fått studera grundläggande läs och skrivinlärning. Jag har till och med skrivit en väldigt bra tenta i ämnet. Därför är det extra speciellt att dessutom få uppleva det i verkligheten.

Idag när jag lämnade barnen på dagis förskolan så berättar en av fröknarna pedagogerna att min treåring är mer än väldigt intresserad av bokstäver.
De har en liten läsgrupp för de äldsta barnen(5-6 år) på avdelningen som tillsammans med en pedagog sitter och ljudar bokstäver och tittar mycket på ordbilder. Med dem hänger min treåring. Hon har lyckats att knyta ihop sitt första ord efter att hennes pedagog R har ljudat bokstäverna s-o-l.

I skolan har vi fått lära oss vikten av att uppmuntra barns försök med låtsasskrivande och läsning eftersom en positiv attityd till det hela skapar en bättre grogrund.

Mammahjärtat är mäkta stolt och studenten i mig är fascinerad.

Genus och människosyn

Nu är jag lite besviken på mitt dagis. De (pedagogerna) har så olika förväntningar på mig och min man. Vi hämtar och lämnar lika mycket, vabbar lika mycket. Kanske inte 50/50 men vi har båda scheman som tillåter att vi kan dela på det i största möjliga mån. Vi har även lyxen att kunna göra det tillsammans ibland. Trots detta stöter vi ibland på en förlegad människosyn.

För någon dag sen så hörde jag en pedagog och en fröken som satt och suckade över mäns förmåga att matcha kläder. Pedagogen (som var en kvinna) berättade att hon valde att lägga fram kläder åt sin man för att han inte skulle gör "fel". Föräldern (som också var en kvinna) berättade att hon helt enkelt hade förbjudit pappan att klä på barnen. Hon hade inga problem med att kläa på dem båda eftersom hon var föräldraledig just nu.

Jag undrade i mitt stilla sinne varför just matchade kläder var så viktigt. Så viktigt att man väljer att begränsa pappans relation till barnen (för det är väl en begränsning det handlar om i längden?)

Jag kom hem med malande tankar den dagen och pratade med min man om det hela. Han berättade en massa hemska historier för mig om hur flera av hans jobbarkompisar(ännu flera pedagoger) har berättat samma sak.
Män. Får. Inte. Klä. På. Barnen.

Så viktigt är det tydligen att kläder matchar. Undrar med vilken människosyn barnen kommer att växa upp med. "Stackars Lisa, hon är alltid så omatchad, det är säkert hennes pappa som klär på henne."

Människosyn igen

Har precis skvallrat lite med cafépersonalen på skolan. De har berättat om hur vissa arroganta lärare gör sitt bästa för att markera sin överhöghet och snorkar med sina titlar och akademiska poäng.

Otroligt trist att människor kan bete sig så mot andra människor.

Why can't we all just get along?

Trött

Man blir det när ens barn inte sover. Zombieliknande och i stort behov av kaffe.
Bästaste grannarna åker dessutom iväg med sina barn så jag kan inte bjuda hit dem eller gå över dit för lite sysselsättning. Det känns väldans trist. Det hade varit bra om jag hade kunnat plugga ikväll. Vi har överdrivet mycket att läsa mellan lektionstillfällena. Det är förvisso ingen fara men det handlar om historia och läser jag för mycket åt gången så har jag svårt att komma ihåg det jag läser.

Nu hoppas jag bara på att ingen blir sjuk för då är det kört. Min nuvarande kurs har lärare som tjatar om närvaro mätt i % som ett krav för att få betyg överhuvudtaget i kursen. Något som slår hårt mot alla som har barn, är sjuka ofta eller jobbar vid sidan av för att få ekonomin att gå ihop.

Vänliga veckan

Okej. Nu ska jag försöka på allvar att vara snällare än vad jag brukar. Ju lösare jag definierar det desto enklare blir det för mig.
Jag börjar med att imorse försöka lämna över min morgontidning till en kvinna på tåget som såg väldigt uttråkad ut. Hon avböjde vänligt. Hon trodde säkert att det var en metro ;)

Jag ska hålla ögonen öppna och se vad min hjälpsamhet mot totala främlingar leder till. Förhoppningsvis sprider det sig som ringar på vattnet likt filmen "Move Pay it forward" eller "skicka vidare" som den heter på svenska. I ärlighetens namn blir jag nöjd om det leder till att en endaste individ håller dörren öppen för någon annan på min högskola. Det är verkligen jättetrist att folk är så dåliga på det.

Förhoppningsvis leder det till att jag själv blir en trevligare människa. Snällare mot främlingar helt enkelt. =)

Det borde vara så enkelt

Lärandet ligger bland annat i att krocka sina tankar mot någon annans. Någon som inte delar samma tanke. Då uppstår förhoppningsvis något. En ny tanke. En lärdom. Lite förståelse.

Det trista är att det är jobbigt att krocka. Livet är enklare med lite samsyn. Eller ganska mycket samsyn. Dessutom bör man inte vara alltför våldsam när man krockar tankar för då uppstår inga nya. Frustration föder framgång säger man men stämmer det alltid? Kan inte samsyn någonsin föda framgång?

Varför är allt en trasa?